Jag har fått en fråga om vad jag anser fotboll är, och vad fotboll är för mig. Fotboll är min passion, mitt liv och min största kärlek. Jag lever fotboll, jag andas fotboll och jag är fotboll. Skulle det finnas mer preciserade ord så skulle jag använt det här. Fotboll är mitt liv!

Jag följer all fotboll, även om kärleken ligger i England så följer jag även fotbollen i Spanien, Italien, Tyskland, Frankrike, Holland, Sverige och även Öst-Europa. Många fotbollsälskare ser upp till Barcelona, med all rätt, speciellt ungdomar som är mellan 16-22, dem ser Messi, dem ser alla magiska dribblingskonster, passningar och magi. Jag förstår dem absolut. Men för mig handlar det inte om att slå 25 passningar inom laget och hålla bollen i 20 minuter, och tunnla hela laget. För mig handlar det enbart om att vinna. Framgång och titlar, ger utveckling och kunskap. Jag fascineras inte av Barcelonas anfallsfotboll, Arsenals anfallsfotboll eller Zlatans karate-sparkar. För mig handlar det om att spela med hjärtat, du ska spela fotboll samtidigt som du tänker fotboll. En taktisk seger med 1-0 smakar minst lika bra som 7-0. Dagens fotboll ställer stora krav på det, du måste ha kunskaperna om du ska spela den taktiska fotbollen. Mourinho har den kunskapen, och han kan göra det ingen annan kan göra, han vet hur han ska spela den typen av fotboll och få spelarna att göra det. Det kräver 100 % fokus, i 90 minuter. Oftast när lag försöker göra det håller det i 70 minuter, sen tappar man fokus, och då straffar det sig omgående. I slutändan handlar det bara om att vinna. Ingen kommer att minnas hur bra du spelade, hur nära du var eller hur du dominerade matchen, allt handlar enbart om resultat. När jag tittar på en match försöker jag se hur spelarna står, hur dem tänker, hur fokuserade dem är och hur mycket dem riskerar. För i slutändan handlar allt bara om att vinna. Man kan använda ett Marcus Birro uttryck här:

Fotboll är poesi, inte matematik.

15 år går fort. Rannebergens IF - en klubb som ligger varmt om hjärtat.

Det var längesedan jag hörde publiken på Stamford Bridge så bra som igår. Helt fantastiskt. Igår kunde man verkligen se att den ”tolfte” spelaren tände till hela Chelsea i toppmatchen mot Manchester City. Förutsättningarna inför matchen var att Chelsea behövde vinna för att ha någon som helst chans på ligaguldet medan City inte fick förlora den och därmed släppa Chelsea förbi sig. Även om City öppnade ganska skapligt under matchens första kvart så var det därefter bara ett lag på planen som spelade om de var intresserade av att vinna matchen, vilket den här gången som så många gånger förr också gav resultat till sist.

Rent offensivt ifrågasatte många Carlo Ancelotti hur han tänkte sig den här matchen, när bänkade både Drogba och Anelka, och inledde med Torres, Kalou och Malouda. Det var inget genidrag direkt, och jag tycker inte att Kalou gjorde en bra insats till skillnad från Viasat-studion som tydligen tyckte det. I andra halvlek byttes hela anfallstrion ut, en efter en. Torres var het idag, och gjorde i mitt tycke sin bästa match i Chelsea tröjan. Det enda som saknades var egentligen det förbannade målet som alla tjatar om. Men det kommer. Istället klev en annan publikfavorit fram, en herre vid namn David Luiz. Tio minuter före slutet nickade han in 1-0 till Chelsea på Drogbas frispark, och hela Stamford Bridge exploderade. Glädjen var helt makalös och hela Stamford Bridge sjöng David Luiz. Vilken match han gjorde, och det var helt rätt spelare som fick avgöra. Det definitiva avgörandet kom från en annan Brasse, nämligen Ramires som mycket elegant kom förbi två City-spelare och placerade kyligt in 2-0, som också blev slutresultatet. 2-0 till Chelsea med mersmak, och hoppet om ligaguldet lever. David Luiz gjorde en riktigt bra insats där bak och många höjer honom redan till skyarna. Jag vill passa på att lyfta på hatten och hylla en annan herre och ge honom priset som matchens gigant nämligen John Terry. Kaptenen var outstanding och var säkerheten själv där bak. Jag tycker David Luiz fortfarande är lite oslipad i defensiven men jag är övertygad om att han kommer att bli ännu bättre, speciellt med en spelare som Terry bredvid sig. Han har en bit kvar tills han blir The King Of Stamford Bridge, men potentialen finns definitivt. Jag avslutar med en ganska go intervju, med Essien och David Luiz:

Champions League börjar dra ihop sig och vilka fantastiska matcher vi kommer att få se. Gary Liniker hade verkligen fingertoppkänsla när han gjorde total upplösning i lottningen idag. När han skulle dra vilket semifinal-lag som börjar på hemmaplan så sa han ”Tottenham”. Fantastiskt att King Gary redan har räknat ut Real Madrid. Har det något med hans förflutna att göra? Troligen. Eller tror han på Spurs verkligen? Troligen. Eller så var det ett misstag, men vem bryr sig eller hur?

Lottningen i sin helhet:

Inter – Schalke

Chelsea – Manchester United

Barcelona – Shaktar Donetsk

Real Madrid – Tottenham

Vinnare av Inter/Schalke möter vinnare av Chelsea/United medan vinnare av Barcelona/Shaktar stöter på vinnare av Real Madrid/Tottenham. Giganterna Chelsea och United drabbas alltså samman redan i kvartfinalen. Det var den enda lottningen jag ville undvika från Chelsea ögon. United kan Chelsea så himla bra och vice versa. Jag vet inte, men det känns inte så bra detta. Men vilket tungviktsmöte det blir, det är enligt mig absolut den hetaste kvartfinalen. Överlägset den hetaste till och med. Ska Chelsea rädda säsongen genom att slå ut serierivalerna United. Men Fergusons mannar presterar alltid, överallt. Dem är alltid uppe och luktar på titlar. Det är mycket oviss kvartfinal detta och jag lägger faktiskt 50/50 chans på den här matchen. Det kan absolut sluta hur som helst och små marginaler kommer att avgöra detta tungviktsmöte. Inter får Schalke i kvartfinal. Tyska lag passar Inter bra och detta borde de fixa. Kan Tottenham skaka Real, som var totalt överlägsna mot förra årets semifinalister Lyon. Denna gång mot en herre vid namn Mourinho. Jag sticker ut hakan och tippar en superskräll här och tror att Tottenham slår ut jättarna Real Madrid. Tottenhams defensiv imponerade mot Milan och jag tror att en skadefri Bale kan skaka Reals backlinje rejält. Barcelona ska naturligtvis köra över Shaktar Donetsk men Shaktar körde över Roma två gånger om. Törs man tippa en superskräll här med? Nej antagligen inte, Men det kanske gör ingenting. Kanske har Shaktar dansat färdigt den här gången. I så fall får vi semifinaler bestående av Chelsea/United mot Inter och Barcelona mot Tottenham. Vilka matcher DET kommer att bli. I så fall…

John Terry får tillbaka kaptensbindeln i engelska landslaget. För ca ett år sen ställde John Terry till det för sig när han anklagades för att ha varit med lagkamraten Wayne Bridges flickvän. John Terry gick ut och bekräftade det, och påföljderna av detta snedsteg var oerhörda. Chelseakaptenen målades upp som Englands skurk nummer ett, han fick i flera veckor agera slagpåse, blev fråntagen kaptensbindeln i landslaget och bespottad vart han än spelade. Inte nog med detta så underpresterade han vecka in och vecka ut i Chelsea under en liten period. Men hur lätt är det när man blir utbuad på varje arena man sätter sin fot på?

Ungefär ett år senare hade England floppat i VM (inte helt oväntad), att andra engelska spelare har ställt till det för sig långt mycket värre än vad John Terry gjorde men framför allt att de planerade ersättarna i kaptensrollen av en eller annan anledning inte har levererat. Rio Ferdinand var tänkt som en ny landslagskapten men han har varit oerhört skadedrabbad och det var även delvis anledningen till att Vidic fick kaptensbindeln i United före Rio. Hela England ville ha Steven Gerrard som ersättare, och visst blev fallet så när Capello valde efter VM-floppen att dela ut bindeln till Steven Gerrard. Men den ständigt frånvarande och underpresterande Gerrard i landslaget gjorde inte saken lättare. Att sedan Gerrard spelar var fjärde match för England gör inte saken lättare. Mitt i skadorna på Gerrard och Ferdinand valde Capello att ge chansen till en ny ”rookie” att leda England. Frank Lampard fick bära kaptensbindeln mot Danmark senast och gjorde det med mersmak. När sedan Lampard byttes ut fick Ashley Cole ta över den, och sedan fick nästan hela laget känna på bindeln. Avslutades med att till och med Ashley Young fick bära kaptensbindeln. Sedan Terry tappade bindeln har han visat karaktär och ledarskap genom att kämpa vidare som kapten i Chelsea och fortsatt mana på sina spelare i landslaget utan någon bindel på armen. Inte nog med det så har Terry växt, han har växt så mycket att han gjort en riktigt fin säsong i Chelsea i år (trots den dåliga formen på många av spelarna). Nu tycks dock åsikten i England har vänt. Fler och fler röster har höjts för att låta Terry återta kaptensbindeln och senast i pressen har Capello sagt att han vill ha tillbaka John Terry, rätt man på rätt plats. John Terry har spelat 65 matcher för England och allt talar för att han kommer med största sannolikhet att leda laget med kaptensbindeln runt armen i den viktiga EM-kval matchen mot Wales.  Captain, Leader, Legend är tillbaka! Jag avslutar med en fantastisk video på ett mål som var det första någonsin på nya Wembley!

Tottenham Hottspurs är Europas största skräll, man har slagit ut AC Milan i Champions League – åttondelen. Snacka om en fantastisk nykomling. Vilket jobb Harry Redknapp har gjort! Det måste kännas extra skönt för Tottenham eftersom lokalkonkurrenten Arsenal är utslaget. Kan Tottenham nå hela vägen? Jag tror faktiskt det. Champions League handlar mycket om motivation och hur så pass taktisk du är på två matcher. Harry har visat att Tottenham är grymt bra på det. Undviker man Barcelona och dem Engelska lagen tror jag absolut att vi kan få se Tottenham på Wembley.

Ett lag vi definitivt kan få se på Wembley i maj är FC Barcelona. Fullkomligt överlägsna mot Arsenal i åttondelsfinalen, eller vad sägs om 20-0 i skott på mål i andra matchen? Även om domaren Bousacca hade huvudrollen så kan ingen ta ifrån Barcelona att dem spelade fullkomligt ut Arsenal.

Blir det Barcelona mot Tottenham på Wembley, är det klart? Absolut inte, vi har två lag till kvar som kommer att göra allt för att komma till Wembley. Chelsea är i praktiken klart för kvartfinal efter 0-2 på Parken mot FCK och United har en bra möjlighet att gå vidare efter 0-0 på Velodrome mot Marseille. Men håller ni inte med mig att Champions League i år saknar storfavoriter? Det känns nästan som att Barcelona, Chelsea och United är stora favoriter om dem inte stöter på varandra tidigare. Men så länge Platini och Uefa har hand om lottningarna så kommer Chelsea att få stöta på Barcelona redan i kvartfinal. För mig gör det inte så mycket, jag är övertygad om att Chelsea kan slå ut Barcelona eftersom Chelsea besitter det taktiska kunnandet. Chelsea kan spela det spelet som Arsenal försökte spela mot Barcelona. Chelsea har den fysiska styrkan, och det är något Barcelona vet om. Frågar du Pep Guardiola nu så kan jag lova att han skulle säga att han gärna undviker Chelsea i kvartfinal. Faktum är också att Barcelona passar Chelsea ganska bra. Det är som sagt 360 minuter kvar minst, men vägen till Wembley känns enklare, kanske enklare än någonsin.

I tisdags kväll när klockan precis hade passerat 22.45 hände något. Det skedde en förändring, det var något utöver det normala. Chelsea hade besegrat Manchester United. Chelsea var tillbaka och såg ut som Chelsea igen. En säsong som inte kan beskrivas med ord, en svacka som kan vara den största svackan något storlag drabbats av någonsin, ja det drabbade Chelsea. Segern mot ”svensklaget” FCK gav lite hopp och men segern mot United var absolut det största. Det var någon sorts lycka som inte gick att framställa och helt plötsligt kände jag mig störst igen. Ingenting kunde stoppa mig. Förväntningarna var enorma inför giganternas kamp på Stamford Bridge. The Clash of Titans skulle ta fart för första gången på hela säsongen. Chelsea mot Manchester United. Mer än bara fotboll…

Senaste sex säsonger har endast handlat om två lag i England, två stora giganter. Även i Europa har det handlat om dessa två giganter. Champions League-finalen i Moskva är historia som jag vill lägga bakom mig, men det är historia som jag inte kan lägga bakom mig. I ärlighetens namn var det en fantastisk fotbollsmatch och en riktigt bra final. Chelsea gjorde allt rätt i den matchen, man hade kontroll på det mesta utan marginalerna givetvis. Det var just dem marginalerna som fick John Terry att pricka stolpen när han från elva meter hade chansen att skriva historia med Chelsea. Det svider fortfarande, finalförlusten är utan tvekan en av dem största motgångarna jag varit med om. Jag led med Terry och med hela Chelsea. I efterhand när jag tänker på det så gjorde det mig starkare. Jag lärde mig mycket och jag lovar er, jag började älska fotbollen mer. Att såna saker kan uppstå är helt sjukt verkligen. Chelsea och Manchester United har utvecklat sig till ett gigantiskt möte, ett hatmöte, mellan två riktigt bra fotbollslag men även två lag där det smäller hårt. Senaste åtta mötena mellan lagen har det blivit sex utvisningar. Allt talade för en ny utvisning på tisdag-kvällen.

Det började i ett rasande tempo och bara en halvtimme in i matchen hade Wayne Rooney gjort det igen på Chelsea, när han efter en 360 graders vändning vände bort Ivanovic och slog in 0-1. United hade tagit ledningen på Stamford Bridge, helt rättvist. Ledningen kunde och borde varit större i halvtid. 0-1 stod sig halvleken ut och det var en halvlek alla Chelsea-supportrar snabbt ville lägga bakom sig. Carlo Ancelotti satte allt på ett kort i andra halvlek och Chelsea kom ut som ett helt nytt lag. Det var en scen-förändring som inte ens uppstår i Teater. Manchester United backade hem och en mäktig Chelsea-anstormning blev större och större. Det gav resultat, i den 56:e minuten gjorde David Luiz sitt första mål i Chelsea tröjan och som han gjorde det! Essiens inlägg skarvas av Ivanovic till David Luiz som med en helt otrolig brasse-volley slog in kvitteringen bakom en helt chanslös Van der Sar. Chelsea var tillbaka och glädjen var brutal. 1-1 kändes som ett resultat United var ganska nöjda med, men det var inte Chelsea som fortsatte att trumma på. Luiz var riktigt het, ibland kanske för het och i den 70:e minuten borde Luiz fått sitt andra gula kort när han satte en hård tackling på Rooney men domaren Martin Atkinson friade. Chelsea bytte in Drogba istället för Anelka och Zhirkov för Malouda. Det var byten som visade sig vara guld värda. Tio minuter före slutet fixade Zhirkov en straff till Chelsea. Zhirkov för relativt enkelt, även om Smalling var på honom så får straffen ses som lite billig. Det var inget fel beslut av Atkinson, men jag trodde att det krävdes lite mer för en straff i Premier League. Hur som helst så skulle Frank Lampard kliva fram i den stora scenen. Hårt ifrågasatt av många, men han visade inga tecken på nerver och dunkade stenhårt in i nättaket 2-1 till Chelsea. Stamford Bridge exploderade och glädjen var makalös. Frank Lampard fick sista ordet, och Atkinson blåste av i 95:e minuten. Inte ens ”Fergie-time” hjälpte den här gången för Manchester United. Chelsea spelade ut matchen ganska enkelt efter straffen, mycket tack vare ”Time Waisting” Drogba som höll bollen vid hörnflaggan i exakt sju minuter. Fantastiskt. Chelsea hade besegrat Manchester United för fjärde gången i rad i Premier League sammanhang. Det var så stort och så viktigt för Chelsea som nu kopplat ett relativt bra grepp om Champions League platserna, och även gett Arsenal lite hopp i jakten på United. I efterhand tycker jag även att resultatet var helt rättvist, sett till spelet, speciellt i andra halvlek. Det var även helt rättvist att Lampard fick hjälterollen. Den hårt ifrågasatte Lampard spelade upp sig avsevärt i andra halvlek och förtjänar beröm. David Luiz gjorde en riktigt bra match, likaså Ashley Cole och John Terry. Torres var klart godkänd, och jag är övertygad att målen kommer att komma snart. Det är inget att oroa sig för. Noterbart att det omtalade röda kortet dök upp, och ingen mindre än Nemanja Vidic drog på sig det. Fjärde gången i rad mot Torres.

En sådan kväll, ett sådant slut och en sådan seger. Det var en glädje jag inte kunde undanhålla efter slutsignalen. Jag älskade livet helt plötsligt. Matchen fick jag följa med mina två polare, en neutral Juventus-supporter och en United-supporter. Jag försökte hålla mig och inte visa allt för mycket glädje framför min förkrossade polare. Men jag kunde inte hålla mig, jag jublade som ett litet barn och allt kändes som 2002 igen. Det har varit ett tufft år, och två oerhört jobbiga månader både privatmässigt och fotbollsmässigt för min del. Men detta var en lycka, en lycka jag inte skulle byta bort mot något i mitt liv. Sjunde himlen eller kalla det vad ni vill. Just nu känner jag mig störst…