Igår tog äventyret slut i Tomtecupen, och det tog slut på värsta tänkbara sätt. Legenderna gick vidare till kvartfinal efter att ha tagit andra platsen i andra slutspelsfasen, men precis då kom en protest in mot vårt lag vilket ledde till disk-kvalificering. Anledningen var att 3 av våra spelare var registrerade i andra klubbar. Detta kunde inte bevisas av kommitten och svenska fotbollsförbundet, men ändå beslutades det att vi skulle diskas. Det kändes och känns fortfarande jävligt surt. Jag var tomm och kände bara hur allt rasade emot mig igen. Vi var verkligen ett lag som kunde vunnit hela turneringen. Vi var oerhört effektiva när det väl behövdes även om vi inte spelade någon attraktiv fotboll direkt. Vi låste matchen när vi kände att det var läge för det, vi höll i bollen när det behövdes, och spelade fult när det behövdes. Viktigast av allt, vi fick resultaten med oss, vi vann matcher och vi var klara för kvartfinal. Jag har aldrig brytt mig om matchbilder under min tid som fotbollsspelare och tränare, jag har alltid varit en taktisk resultat-tränare och det har gett framgång. I turneringen hade vi många bra spelare men även många som passerat sina bästa dagar. Tydligen fanns det några avundsjuka på oss (ni vet vilka ni är) och det var dem som lämnade in protesten. Jag kommer aldrig att förlåta det, aldrig, och jag vet att det laget som lämnade in protesten ligger varmt om mitt hjärta och det gör det svårare att förlåta. Jag hade tänkt att avsluta mina fotbollsår med en seger i hela turneringen och få en sån där perfekt avslutning man drömmer om. Jag går i pension nu, jag ska börja gå utbildningar för fotbollstränare. Jag vet att det är min grej och jag tänker satsa på det. Men jag kommer att tänka på det länge, hur hade det gått om vi hade fått spela kvar? Den frågan kommer jag aldrig att hitta ett svar på. Vi var relativt sevärva under turneringen. För mig handlade allt från början om att vinna. Jag tog in Jean-Pierre och Johan Friberg, och inte bara för att dem är människorna dem är. Jag vet att vår disk-kvalificering berodde väldigt mycket på att vi hade en medlem från Paradise Hotel. För mig är JP en oerhört bra fotbollsspelare och jag bryr mig inte om det han gör i TV. Jag tog in honom för att han har det som krävs på planen och ett oerhört starkt psyke. Från minut 1 i turneringen började spelarna gå in hårt mot honom, men han visade karaktär och tystade alla med prestationer och mål. Det samma gällde Johan. Dom visade att dom är fotbollsspelare. Dom höjde sig när det gällde som mest och när pressen var som störst. Jag undrar om dem hade höjt sig ännu mer i semifinalerna och eventuell final. Jag tror faktiskt det. Men avundsjuka stoppade framgången. Jag är fortfarande arg, besviken och väldigt tomm.

En sak är i alla fall klar, jag avslutar fotbollsspelandet. Det har varit en ära att få spela med det här laget, och vara lagkapten med alla dessa fantastiska spelare i laget. Jag försökte ge allt, även om min nivå inte höll alla andras. Tack alla spelare för att ni spela med oss. Vi kommer nog att bli ihågkommna ändå. Laget som aldrig åkte ut föll med flaggan i topp. Legenderna har varit en fantastisk upplevelse och jag tänker rama in matchtröjan och hänga upp den på väggen. En sak är säker, jag kommer tillbaka, inte som spelare, men jag kommer tillbaka. Jag kommer att hämnas. Det ni har gjort får ni tillbaka.