I tisdags kväll när klockan precis hade passerat 22.45 hände något. Det skedde en förändring, det var något utöver det normala. Chelsea hade besegrat Manchester United. Chelsea var tillbaka och såg ut som Chelsea igen. En säsong som inte kan beskrivas med ord, en svacka som kan vara den största svackan något storlag drabbats av någonsin, ja det drabbade Chelsea. Segern mot ”svensklaget” FCK gav lite hopp och men segern mot United var absolut det största. Det var någon sorts lycka som inte gick att framställa och helt plötsligt kände jag mig störst igen. Ingenting kunde stoppa mig. Förväntningarna var enorma inför giganternas kamp på Stamford Bridge. The Clash of Titans skulle ta fart för första gången på hela säsongen. Chelsea mot Manchester United. Mer än bara fotboll…

Senaste sex säsonger har endast handlat om två lag i England, två stora giganter. Även i Europa har det handlat om dessa två giganter. Champions League-finalen i Moskva är historia som jag vill lägga bakom mig, men det är historia som jag inte kan lägga bakom mig. I ärlighetens namn var det en fantastisk fotbollsmatch och en riktigt bra final. Chelsea gjorde allt rätt i den matchen, man hade kontroll på det mesta utan marginalerna givetvis. Det var just dem marginalerna som fick John Terry att pricka stolpen när han från elva meter hade chansen att skriva historia med Chelsea. Det svider fortfarande, finalförlusten är utan tvekan en av dem största motgångarna jag varit med om. Jag led med Terry och med hela Chelsea. I efterhand när jag tänker på det så gjorde det mig starkare. Jag lärde mig mycket och jag lovar er, jag började älska fotbollen mer. Att såna saker kan uppstå är helt sjukt verkligen. Chelsea och Manchester United har utvecklat sig till ett gigantiskt möte, ett hatmöte, mellan två riktigt bra fotbollslag men även två lag där det smäller hårt. Senaste åtta mötena mellan lagen har det blivit sex utvisningar. Allt talade för en ny utvisning på tisdag-kvällen.

Det började i ett rasande tempo och bara en halvtimme in i matchen hade Wayne Rooney gjort det igen på Chelsea, när han efter en 360 graders vändning vände bort Ivanovic och slog in 0-1. United hade tagit ledningen på Stamford Bridge, helt rättvist. Ledningen kunde och borde varit större i halvtid. 0-1 stod sig halvleken ut och det var en halvlek alla Chelsea-supportrar snabbt ville lägga bakom sig. Carlo Ancelotti satte allt på ett kort i andra halvlek och Chelsea kom ut som ett helt nytt lag. Det var en scen-förändring som inte ens uppstår i Teater. Manchester United backade hem och en mäktig Chelsea-anstormning blev större och större. Det gav resultat, i den 56:e minuten gjorde David Luiz sitt första mål i Chelsea tröjan och som han gjorde det! Essiens inlägg skarvas av Ivanovic till David Luiz som med en helt otrolig brasse-volley slog in kvitteringen bakom en helt chanslös Van der Sar. Chelsea var tillbaka och glädjen var brutal. 1-1 kändes som ett resultat United var ganska nöjda med, men det var inte Chelsea som fortsatte att trumma på. Luiz var riktigt het, ibland kanske för het och i den 70:e minuten borde Luiz fått sitt andra gula kort när han satte en hård tackling på Rooney men domaren Martin Atkinson friade. Chelsea bytte in Drogba istället för Anelka och Zhirkov för Malouda. Det var byten som visade sig vara guld värda. Tio minuter före slutet fixade Zhirkov en straff till Chelsea. Zhirkov för relativt enkelt, även om Smalling var på honom så får straffen ses som lite billig. Det var inget fel beslut av Atkinson, men jag trodde att det krävdes lite mer för en straff i Premier League. Hur som helst så skulle Frank Lampard kliva fram i den stora scenen. Hårt ifrågasatt av många, men han visade inga tecken på nerver och dunkade stenhårt in i nättaket 2-1 till Chelsea. Stamford Bridge exploderade och glädjen var makalös. Frank Lampard fick sista ordet, och Atkinson blåste av i 95:e minuten. Inte ens ”Fergie-time” hjälpte den här gången för Manchester United. Chelsea spelade ut matchen ganska enkelt efter straffen, mycket tack vare ”Time Waisting” Drogba som höll bollen vid hörnflaggan i exakt sju minuter. Fantastiskt. Chelsea hade besegrat Manchester United för fjärde gången i rad i Premier League sammanhang. Det var så stort och så viktigt för Chelsea som nu kopplat ett relativt bra grepp om Champions League platserna, och även gett Arsenal lite hopp i jakten på United. I efterhand tycker jag även att resultatet var helt rättvist, sett till spelet, speciellt i andra halvlek. Det var även helt rättvist att Lampard fick hjälterollen. Den hårt ifrågasatte Lampard spelade upp sig avsevärt i andra halvlek och förtjänar beröm. David Luiz gjorde en riktigt bra match, likaså Ashley Cole och John Terry. Torres var klart godkänd, och jag är övertygad att målen kommer att komma snart. Det är inget att oroa sig för. Noterbart att det omtalade röda kortet dök upp, och ingen mindre än Nemanja Vidic drog på sig det. Fjärde gången i rad mot Torres.

En sådan kväll, ett sådant slut och en sådan seger. Det var en glädje jag inte kunde undanhålla efter slutsignalen. Jag älskade livet helt plötsligt. Matchen fick jag följa med mina två polare, en neutral Juventus-supporter och en United-supporter. Jag försökte hålla mig och inte visa allt för mycket glädje framför min förkrossade polare. Men jag kunde inte hålla mig, jag jublade som ett litet barn och allt kändes som 2002 igen. Det har varit ett tufft år, och två oerhört jobbiga månader både privatmässigt och fotbollsmässigt för min del. Men detta var en lycka, en lycka jag inte skulle byta bort mot något i mitt liv. Sjunde himlen eller kalla det vad ni vill. Just nu känner jag mig störst…