Jag har fått en fråga om vad jag anser fotboll är, och vad fotboll är för mig. Fotboll är min passion, mitt liv och min största kärlek. Jag lever fotboll, jag andas fotboll och jag är fotboll. Skulle det finnas mer preciserade ord så skulle jag använt det här. Fotboll är mitt liv!

Jag följer all fotboll, även om kärleken ligger i England så följer jag även fotbollen i Spanien, Italien, Tyskland, Frankrike, Holland, Sverige och även Öst-Europa. Många fotbollsälskare ser upp till Barcelona, med all rätt, speciellt ungdomar som är mellan 16-22, dem ser Messi, dem ser alla magiska dribblingskonster, passningar och magi. Jag förstår dem absolut. Men för mig handlar det inte om att slå 25 passningar inom laget och hålla bollen i 20 minuter, och tunnla hela laget. För mig handlar det enbart om att vinna. Framgång och titlar, ger utveckling och kunskap. Jag fascineras inte av Barcelonas anfallsfotboll, Arsenals anfallsfotboll eller Zlatans karate-sparkar. För mig handlar det om att spela med hjärtat, du ska spela fotboll samtidigt som du tänker fotboll. En taktisk seger med 1-0 smakar minst lika bra som 7-0. Dagens fotboll ställer stora krav på det, du måste ha kunskaperna om du ska spela den taktiska fotbollen. Mourinho har den kunskapen, och han kan göra det ingen annan kan göra, han vet hur han ska spela den typen av fotboll och få spelarna att göra det. Det kräver 100 % fokus, i 90 minuter. Oftast när lag försöker göra det håller det i 70 minuter, sen tappar man fokus, och då straffar det sig omgående. I slutändan handlar det bara om att vinna. Ingen kommer att minnas hur bra du spelade, hur nära du var eller hur du dominerade matchen, allt handlar enbart om resultat. När jag tittar på en match försöker jag se hur spelarna står, hur dem tänker, hur fokuserade dem är och hur mycket dem riskerar. För i slutändan handlar allt bara om att vinna. Man kan använda ett Marcus Birro uttryck här:

Fotboll är poesi, inte matematik.

15 år går fort. Rannebergens IF - en klubb som ligger varmt om hjärtat.

Det var längesedan jag hörde publiken på Stamford Bridge så bra som igår. Helt fantastiskt. Igår kunde man verkligen se att den ”tolfte” spelaren tände till hela Chelsea i toppmatchen mot Manchester City. Förutsättningarna inför matchen var att Chelsea behövde vinna för att ha någon som helst chans på ligaguldet medan City inte fick förlora den och därmed släppa Chelsea förbi sig. Även om City öppnade ganska skapligt under matchens första kvart så var det därefter bara ett lag på planen som spelade om de var intresserade av att vinna matchen, vilket den här gången som så många gånger förr också gav resultat till sist.

Rent offensivt ifrågasatte många Carlo Ancelotti hur han tänkte sig den här matchen, när bänkade både Drogba och Anelka, och inledde med Torres, Kalou och Malouda. Det var inget genidrag direkt, och jag tycker inte att Kalou gjorde en bra insats till skillnad från Viasat-studion som tydligen tyckte det. I andra halvlek byttes hela anfallstrion ut, en efter en. Torres var het idag, och gjorde i mitt tycke sin bästa match i Chelsea tröjan. Det enda som saknades var egentligen det förbannade målet som alla tjatar om. Men det kommer. Istället klev en annan publikfavorit fram, en herre vid namn David Luiz. Tio minuter före slutet nickade han in 1-0 till Chelsea på Drogbas frispark, och hela Stamford Bridge exploderade. Glädjen var helt makalös och hela Stamford Bridge sjöng David Luiz. Vilken match han gjorde, och det var helt rätt spelare som fick avgöra. Det definitiva avgörandet kom från en annan Brasse, nämligen Ramires som mycket elegant kom förbi två City-spelare och placerade kyligt in 2-0, som också blev slutresultatet. 2-0 till Chelsea med mersmak, och hoppet om ligaguldet lever. David Luiz gjorde en riktigt bra insats där bak och många höjer honom redan till skyarna. Jag vill passa på att lyfta på hatten och hylla en annan herre och ge honom priset som matchens gigant nämligen John Terry. Kaptenen var outstanding och var säkerheten själv där bak. Jag tycker David Luiz fortfarande är lite oslipad i defensiven men jag är övertygad om att han kommer att bli ännu bättre, speciellt med en spelare som Terry bredvid sig. Han har en bit kvar tills han blir The King Of Stamford Bridge, men potentialen finns definitivt. Jag avslutar med en ganska go intervju, med Essien och David Luiz: